You are the one who know me best
Manne och Tricko... inga ord...
Dom som ger mig mest, dom ger mig lycka, sorg, besvikelse, och även den där känslan när man precis nått ett mål. Dom ger mig så mycket, trots den besvikelsen man får ibland så ger dom ändå alltid lycka! Jag har aldrig varit något annat än stolt i deras närvaro, tårar har kommit, besvikelsen när dom så mycket vet vad jag vill men ändå inte gör som jag säger, när allt inte är som i en saga, så är jag ändå alltid stolt över dom, innerst inne kommer jag alltid att vara stolt över dom! När dom gör fel , när Manne hugger efter mig som en gammal ridskolevana, när Tricko testar mig och tvärvänder och skenar iväg när jag rider ut själv, så ger det mig inget annat än styrka och lära! Förstår ni hur mycket dom två ponnysarna har lärt mig?
Innan jag började rida dom så vågade jag inte vara i ett rum själv, även om någon var i rummet bredvid, jag var rädd för allt, då menar jag ALLT! Men när jag började rida Manne och speciellt Tricko som jag fått rida ut själv på för det mesta, så lärde jag mig att vara själv mycket eftersom att någon sällan kunde vara med mig i stallet, alla som har häst i stallet är 7 år äldre så dom slutar skolan när jag redan åkt hem. När hästarna är ute i hagen, jag mockat och gjort allt stalljobb och ska smörja så blir jag ju helt ensam i stallet, i början var det illa alltså, jag satt alltid på radion så att jag inte skulle höra allt knakande som finns i ett stall för att jag trodde det var folk som gick uppe på loftet, eller prasslade i. Nu är jag en normal människa som vågar allt TYP... ;)
Nu erkänner jag, allt är inte en saga! Blir bara så irriterad på folk som säger att allt bara går bra och att det bara finns ups, inga downs. Men vad tusan liksom! Man behöver downs för att man sen ska kunna få ups! Life is'nt a fairytale, life is a journey-that's all I have to say!
Nu vet ni allt om mej, haha...
- Lovisa